Alltid utan min pappa
Kategori: Allmänt
Under hela min uppväxt, speciellt när jag var liten, har jag alltid sökt efter min pappas uppmärksamhet. Någon form av bekräftelse på att han bryr sig om mig och att jag är viktig för honom. Jag har aldrig fått den bekräftelsen.
Aldrig varit med på skolavslutningar, utvecklingssamtal och föräldramöten. Alla mina friidrottstävlingar. Han var inte ens med på min student.
Enda chansen till att kunna umgås med honom var att man spenderade tid i stallet och möjligtvis fick en skymt av honom ibland mellan snabbjobben av hästarna.
Jag är uppväxt bland travhästar och travbanor. Säkert drömmen för vissa hästälskande barn. Men det var rena helvetet för mig. För aldrig har jag så desperat sökt kärlek hos en annan människa och samtidigt känt mig så lämnad.
Det har alltid varit jag och min mamma. Även när mamma och pappa bodde tillsammans. Det har ALLTID varit hon och jag. Jag brukar tänka ibland vilken sorg hon måste ha känt mot min pappa, ensamheten och frustrationen över att hon måste tvinga mig på honom.
Jag kommer ihåg när vi var små och hade släktmiddag med mammas sida av släkten. Jag minns ett tillfälle hemma hos min mormor och en av mina kusiner busade med sin pappa. Vi kanske var 9-10 år. Det var ett av dom sorgligaste ögonblicken i mitt liv. Det brände i mig av sorg över att det där aldrig kommer att vara jag och min pappa. Ensamheten och ångesten var obeskrivlig och något i mig gick sönder då, för det blev så verkligt vad jag aldrig kommer att få uppleva.
