Mejl till tidningen Mama
Kategori: Allmänt, Psykisk ohälsa
Jag tycker att det mestadels pratas om att det ska bli mer accepterat med diverse diagnoser på barn. Vilket är bra!!
Men det känns som att vi föräldrar ofta blir bortglömda när det gäller det här med diagnoser. För inte kan man väl uppfostra barn om man har en svår psykisk diagnos? Stackars barn, vilken otrygg uppväxt dom måste få... (not!)
Jag vet flera personer med en diagnos som har barn och som är helt fantastiska föräldrar. Inget konstigt med det, klart det är så!
Det som jag kan tycka är ett problem för oss är att vi hela tiden måste överbevisa för både närstående och utomstående att vi faktiskt kan vara en bra förälder.
Pressen att göra allt rätt och perfekt är något som hela tiden tynger en.
Efter att jag fick min diagnos har jag fått höra att jag är en olämplig förälder. Att det kan svänga så fort i andras ögon, ena dagen är jag som vilken mamma som helst och nästa dag när jag får min diagnos är jag olämplig. Är inte det konstigt? Att
jag helt plötsligt inte är kapabel att ta hand om mina barn.
En förälder med en diagnos behöver inte betyda en otrygg uppväxt med en mamma som inte tar sig ur sängen.
För är det något jag inte viker en tum på är det kärleken till mina barn.
