Ibland tippar jag över kanten
Kategori: Allmänt
Jag är en känsloperson och extremt prestationsinriktad. Och så har jag varit under hela mitt liv. Det är en del av mig, tävlingsmänniska så det bara skriker om det. Men det är både för och nackdelar med att vara så.
Jag har tidigare varit väldigt lovande inom friidrott och då främst spjut. Tillhört junioreliten sen jag var 12 år gammal. När jag var 16 så väntade en plats i juniorlandslaget till hösten det året.
Men jag kom aldrig dit.. jag tränade sönder mig. Något som jag heller aldrig ville erkänna själv ens. Känslan när jag kastade var hemsk. Min högra arm gick knappt att lyfta, den blev liksom förlamad. Och smärtan som strålade från axel och ut i fingerspetsarna var grotesk.
Skadan kom tidigt på våren efter en lång och tung uppbyggnadsträning över vintern. Jag spenderade lätt mellan 2-6 timmar om dagen 6 dagar i veckan i träningshallen.
Mitt mål var OS i London 2012, då skulle jag vara 20 år. Jag hade ställt in mig så hårt mentalt på detta att när min skada kom så blev det som att hela mitt liv och identitet raserades. Friidrotten var ju hela mitt liv, jag var ingenting utan det. Jag fanns inte.
Så jag fortsatte att träna precis som vanligt det året och tävlade. Första tävlingen gick helt åt helvete, såklart. Min arm var ju trasig, fysiskt så funkade den inte.
En dålig dag ursäktade jag det som. Men den där dåliga dagen skulle hålla i sig i 2 år innan jag gav upp.
Jag provade med allt; rehab, liniment, stödprodukter för armbågen och ryggen, dra ner på styrketräning och enbart köra teknik. Ingenting gjorde det bättre och tillslut så resulterade min stress i att inte kunna leverera resultat i att jag skämdes över att ens vistas på en arena. Jag var inte värdig det enligt mig, jag skämde ju bara ut mig med att inte vinna och kasta dåligt.
Här började min panikångest komma. Jag har svimmat på träningar av prestationsångest. Jag hade inget att leva för längre, friidrotten var ju jag. Folk i klubben och på tävlingar började skvallra om vad det kunde vara för fel: "varför går det så dåligt för henne" och "är man duktig som yngre så har man gjort sitt när det väl gäller".. och det som var problemet var att jag hade en trasig arm, simple as that.
Mitt sista SM gjorde jag som 17 åring, då kom jag 8:a. Jag hade så ont så jag nästan höll på att dö kändes det som. Och skammen av att inte kunna prestera var grotesk.. året efter gjorde jag min sista tävling någonsin, lag-SM i Stockholm. Kommer aldrig att glömma den dagen. Jag kom sist, kastade knappt över 20m. Så fort tävlingen var över gick jag och gömde mig. Och grät, herregud vad jag grät. Jag hade tillslut insett att det var över. Min tid inom det här är slut, det blir inget landslag någonsin för mig och definitivt inget OS i London.
Efter mycket om och men med en lååång väntelista och några magnetröntgningar senare fick jag äntligen en tid för titthålsoperation i axeln. Den visade att jag aldrig kommer att bli bra, min arm är trasig för resten av livet. Kirurgen sa att han aldrig hade sett en så trasig axel på en så ung människa.
Och det är här min jävla besatthet kommer in, drivet och tävlingsinstinkten. Jag tränade sönder min kropp innan jag ens var myndig. Och frågan är, var det värt det?
